Jag kände ingen smärta och tyckte det var underbart att ligga där inne på förlossningen med mamma och Johannes i rummet. De kom in med jämna mellanrum för att undersöka hur öppen jag var, tydligen tyckte de att det gick lite för sakta för de nämnde värkstimulerande dropp varenda gång "om jag inte öppnats mer innan kl xx" men jag öppnade mig alltid det lilla till de ville. Min kropp arbetade i sitt eget tempo!
Eftersom Tilia var så stor så ville de att jag skulle vara beredd för ett eventuellt akut kejsarsnitt så jag fick fasta senare delen av latensfasen vilket jag inte tyckte om. Jag blev så oerhört törstig där inne och fick inte dricka! Men jag smygdrack någon klunk ibland, det var som en rejäl öken i munnen på mig! De var helt förberedda på att ta till snitt, de trodde att det skulle bli det men ville att bebisen skulle få den naturliga stressen de får när man föder vaginalt innan de snittade.
Ja, de tog laktatprov som var fint två gånger för att se om bebisen var stressad eller ej. De satte skalpellelektrod. En ung läkarstudent fick vara med och undersöka mig, lite läskigt då det var en ung kille men jag tänkte att det är så de lär sig så varför inte! Jag glömde nog att skriva att hjärtat slog i över 200 på bebisen i början av latensfasen vilket inte är så bra så de var noga med att hålla koll på henne hela tiden. När vattnet gått såg de att det var lite grönaktigt vilket tyder på att hon bajsat i magen men att det inte var någon fara.
Det hände väl inte så mycket under tiden vi väntade, jag hade ju epidural och kände ingenting så det var lugnt för min del. När hon sedan började tränga allt längre ned så kändes det läskigt, epiduralen hjälper ju inte mellan benen. För att det skulle gå snabbare så stod jag upp och hängde på rullator-grejen och gung-dansade till lite musik för att hjälpa till. Det kändes väldigt obehagligt när bebisen trängde ner minns jag, det trycker ju en hel del mot ändtarmen och jag kände mig skitnödig!
Hela tiden när de undersökte mig så var det som en "krage" runt hennes huvud som var tvungen att försvinna innan jag fick börja krysta. Jag tyckte det tog oerhört lång tid nu mellan varje undersökning som var kanske var tjugonde minut. Jag dealade till mig tätare undersökningar minns jag, "kom om 15 minuter istället, snälla?". Efter en del undersökningar var den där kragen fortfarande kvar men jag fick ligga med ena benet i gynställningen och krysta när värken var som värst. Jag kände inte direkt någon skillnad utan krystade hela värkarna haha. Så fortsatte det en stund och jag behövde till slut kissa och gick iväg. Jag krystade även i badrummet när jag fick värkar!
Jag kom tillbaka och fick lägga mig på rygg denna gången med benen i traditionell gynställning. Frågade om jag fick byta ställning vilket jag fick om jag ville längre fram, nu i början ville de ha full uppsikt sa barnmorskan. Krystade två gånger per värk i början, den första krystningen vågade jag aldrig ta i riktigt för det kändes som om att jag bajsade varje gång! Skämdes faktiskt även om jag var på väg att föda barn och brydde mig om att inte skämma ut mig. Det hämmade mina krystningar till och med! Fick veta senare att det kommit liiiiite och inte alls som jag trodde!
Krystskedet kändes milslång, de pushade och peppade mig något enormt och sa att jag var jätteduktig. De sa även att det var så bra att jag vilade mellan varje värk men det gjorde jag inte! Mellan värkarna låg jag och tänkte hur jävla ont allt gjorde, att jag ville ge upp NU NU NU, att de skulle hålla käften osv osv. Sa ingenting högt, tänkte att jag inte ville skapa en negativ stämning hahahaha! Efter ett tag började jag krysta tre gånger per värk. Den sista krystningen var jättejobbig varje gång. Hon sa "....och så en gång till!" varje gång och jag ville visa att jag minsann kunde så jag tryckte på för kung och fosterland!
Ville inte alls veta hur långt det var kvar för att jag var beredd på att bli besviken över hur långsamt det gick så jag frågade aldrig. Hon sa väl något mellan värkarna men jag förstod ännu inte var det innebar, om det var långt kvar eller ej. Efter en hel evighet så sa hon att jag skulle låta bli att krysta nästa gång, bara lite lätt när hon sa till. Då klipptes jag innan nästa värk och jag krystade allt jag kunde trots att jag skulle låta bli! Då slank Othilia ut!
Det var en skum känsla när hon åkte ur, för hon gled ut på den värken. Jag såg henne mellan mina ben och jag var chockad hela tiden. De la den varma bebisen på mitt bröst. Och hon var tyst. Väldigt tyst. Inte ett ljud gav hon ifrån sig! Rörde sig knappt heller så de tog henne efter 20 sekunder och sprang iväg! Kvar låg en chockad nyförlöst Minna och förstod ingenting. Jag var så trött och ville bara sova. Johannes följde efter läkarna och jag stannade med mamma.
De kom in med bebisen en kort sväng innan de tog med henne till neonatalen, jag såg inte henne på 3 timmar. Jag sov! Mådde konstigt och var så trött! När de sedan tyckte att jag borde gå och titta till henne tänkte jag att jag bara ville sova, vi kunde väl kolla på henne dagen efter istället? Men det gick inte för sig så de rullade in en rullstol till mig och Johannes körde iväg mig till avdelningen Othilia låg. Såg fortfarande inte hur hon såg ut pga alla sladdar, sonden, elektroder, skydd för cpapen (andningshälp) osv. Fick hålla henne och det var underbart. Så underbart!
Fortsättning följer!
