lördag 5 november 2011

Othilia är här!

Hej!

Det har inte blivit någon uppdatering på ett tag nu, älskade Othilia kom fyra dagar efter förra inlägget och sedan följde en rätt så dramatisk tid efteråt på neonatalen. Jag ska försöka återge min förlossningsberättelse så gott jag kan och kommer ihåg nu!

Vi åkte som jag skrev sist till Kvinnokliniken (KK) för ultraljud den 14 oktober 07:30. Det var ett tillväxtultraljud eftersom man misstänkte att bebisen var stor, man kunde konstatera det från det förra ultraljudet vi gjorde i vecka 33 då hon vägde 2800 g och var 22 % större än medelbebisen. Hon beräknades då väga ca 4200-4500 gram vid beräknat förlossningsdatum som var den 22 oktober. När vi gjorde tillväxtultraljudet så såg man att hon var ca 47 % större än medelbebisen och beräknades väga ca 4600 gram. Både jag och Johannes blev riktigt chockade, jag hade hoppats på att hon avstannat i vikt märkbart och vägde något på 3000 gram. Så fel jag hade!

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta just då när jag låg där på britsen. Kommer ihåg att jag och Johannes utbytte chockade blickar och kommentarer kring det hela, ingen av oss trodde att hon var så stor. Jag hade väl förstått att hon ökat endel eftersom jag fått en massa bristningar på magen samt att magen blivit rätt mycket större. Men inte trodde jag att hon skulle vara SÅ stor.

Efter ultraljudet skulle vi träffa en läkare för att diskutera hur det såg ut. Först träffade vi en barnmorska som tog en CTG-kurva som såg bra ut. Efter det kom läkaren och gjorde en hinnsvepning, hon förde alltså in fingrarna i mig och drog runt livmodertappen och de gjorde riktigt ont. Då under den vaginala undersökningen konstaterade hon att jag inte var mogen alls, alltså öppen 0 cm. Så allt hallonbladstedrickande som bland annat sägs ha en påskyndande effekt  på förlossningen hade inte hjälpt ett dugg. Det var en ren och skär besvikelse att jag inte var mogen alls, jag trodde ärligt talat att jag var åtminstone lite mogen.

Efter hinnsvepningen, som var rätt pinsam, skulle ju ta av mig rakt framför läkaren och blyg som jag är så var det väldigt jobbigt, så diskuterade vi hur vi skulle gå tillväga. Jag sa att jag skulle vilja sätta igång förlossningen samma dag, alltså fredagen den 14 oktober. Johannes ville kejsarsnitt. Jag ville bara få ut bebisen. Hon förstod oss och verkade vilja detsamma, starta det hela så fort som möjligt. Då hon inte fick ta sådana beslut själv fick hon ringa överläkaren och fråga. Han sa då att jag skulle få en hinnsvepning varannan dag, alltså en på söndagen den 16/10 och en tisdagen 18/10 och hade det inte satt igång spontant då skulle vi sätta igång mig onsdagen den 19 oktober.

Vi gick hem, lite spända, det kanske skulle kunna sätta igång samma kväll då en hinnsvepning kan ha den effekten. Inget hände under helgen och på söndagen 16/10 åkte vi till prenatalen på KK för ytterliggare en hinnsvepning. Vid undersökningen som gjordes innan så konstaterades det att jag var öppen 3 cm och att det var mjukt och fint i mig vilket betyder att saker och ting hade hänt från den förra hinnsvepningen. Vi blev väldigt glada! Jag fick en ny gjord och fick även några tips på vad jag skulle göra under söndagen, en rask promenad i Pildammsparken i en timme, äta middag och sen duscha varmt var råden. Jag ville göra allt direkt!

Vi fick först äta, vi åt på Tamnack Thai och sedan tog vi en promenad och vi gick så fort jag kunde. Hade mycket mensvärk, förvärkar, under promenaden och under hela dagen. Vi skulle på kalas hos Johannes pappa på eftermiddagen och när vi kom hem sov jag nån timme så vi kom senare till kalaset. Jag hade ont och var utmattad, att duscha varmt och smärtstillande tog inte bort värken vilket indikerar på att det var på gång "på riktigt". På kalaset pratade jag på i sann Minna-anda, men mest för att försöka tänka bort smärtan jag hade. Under kvällen kände jag att vi skulle ringa förlossningen ändå och åka in på en kontroll eftersom jag haft så ont under hela dagen. Jag visste att jag inte hade värkar utan det var ju mensvärk men ville ändå in på en kontroll. Så vi ringde in till förlossningen och vi blev välkomnade in för en kontroll. Det dröjde ändå ca tre timmar innan vi kom dit då det var en viktig fotbollsmatch på TV Johannes ville se. Det var verkligen inte så att jag "höll mig" för att han skulle få se matchen, han sa att vi skulle åka men jag kände att SÅ bråttom var det ändå inte. Dessutom avtog smärtan nästan helt efter jag ringt förlossningen, snacka om frustrerande! Det var Lazio-Roma som spelade och Lazio vann med 2-1, Johannes favoritlag vann alltså!

Efter matchen åkte vi hem och packade klart BB-väskorna. Vi hade rätt mycket packning, haha! Värken kom tillbaka och det kändes rätt att åka in till förlossningen. Väl där frågade barnmorskan mig hur tätt värkarna kom och jag förklarade att jag inte hade värkar utan väldigt stark mensvärk. Hon verkade bli lite putt på att vi åkt in när jag visste att jag inte hade förlossningsvärkar men kopplade upp ett CTG och undersökte mig. Till både min och Johannes besvikelse var jag fortfarande bara öppen 3 cm, jag trodde att något mer hade hänt under dagen av smärta. Klockan var nu närmare halv ett på natten, alltså måndagen den 17 oktober.

Efter att barnmorskan lämnat oss i rummet med CTG-kurvan en stund kom en annan barnmorska in och tittade på kurvan och konstaterade att jag hade sammandragningar med täta mellanrum. Då vi blivit tillsagda på hinnsvepningen att ringa in till prenatalen dagen efter, alltså måndagen 17/10, och höra om det fanns plats för att ta vattnet på mig berättade jag det för henne och hon gick iväg för att höra om det var plats redan nu på avdelningen. Usch tänkte jag, jag vill åka hem och inte sova här! Dessutom ville jag verkligen inte sova utan Johannes! Hon kom tillbaka och sa att det fanns plats till mig och jag blev inte glad, jag frågade om hon tyckte att det var det bästa, att jag stannade kvar alltså. Det tyckte hon, då hade jag mycket större chans att få vattnet taget om jag redan var på avdelningen. Så vi lyssnade på henne och blev ledda in till prenatalen från förlossningen av två som arbetade där. Den ena sa att "man ska vara bestämd på hospitalet". Jag skulle alltså inte åka hem utan bebis menade hon på!

Vi kom till mitt rum och jag började snart gråta och känna mig alldeles uppgiven, Johannes kan ju inte åka hem! Han löste det hela genom att göra en fåtöljsäng, först en fåtölj sen en fotpall och sedan en fåtölj till. Han fick min ena kudde och tog täcket från den andra sängen. Sköterskan som gav mig sömnmedel sa att det inte var någon besökstid nu och att Johannes skulle åka hem, men efter att hon gått så fixade han lösningen. Han sa åt henne att han minsann skulle stanna tills jag somnat oavsett besökstid! Han är min hjälte! Ingen annan tjej kom in under natten och ingen kom på att han sov där utan lov. På ronden under rmorgonen bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt och sedan få vattnet taget, men på förlossningen och inte på prenatalen där vi var eftersom de inte hade tillräckligt med utrustning. Så vi blev hämtade och togs till förlossningen, en ny CTG sattes och efter de undersökt kurvan, pratat med oss och läkaren så fick jag veta att jag inte skulle bli igångsatt med värkstimulerande dropp som vi trodde utan att de skulle ta vattnet istället. Jag var öppen 4 cm vid undersökningen innan de tog vattnet.

Nästan omedelbart efter de tagit vattnet kom rejäla värkar! Det gjorde så förbaskat ont! Värkarbetet kan bli mer intensivt när man tar vattnet och då kan värkarna vara hela tiden med enbart 2-5 sekunders vila. Så var det för mig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö kanske 10-20 minuter efter de tagit vattnet. Skrek gjorde jag, högt och det var av dödsångest. Så dåligt jag mådde då och så ont jag hade har jag aldrig upplevt innan och skulle aldrig kunna föreställa mig att det var SÅ smärtfullt. Först fick jag akupunktur och det gjorde bara allt värre. Hon kunde inte sätta några nålar i huvudet eftersom jag har för tjockt hår så hon satte i ländryggen och under magen. AJ AJ AJ! Det kändes verkligen som det såg ut, som att trycka in vanliga synålar och sen vrida runt dem. Det hjälpte mig inte ett dugg.

Barnmorskan jag hade fick försöka ta kontakt med mig när jag bara skrek av smärta och försökte få mig att andas genom värkarna. Det fungerade en liten stund men eftersom jag inte fick någon vidare värkpaus klarade jag inte det och tyckte det var mycket skönare att bara skrika. Då föreslog hon epidural och undrade om jag kunde tänka mig det. Eftersom hon läst min förlossningsplan där jag skrivit att det var det sista jag ville ta till så förstod hon nog att jag hade mycket smärta. Jag gick med på det efter pyttelite överläggning mellan skriken och hon ringde en narkosläkare som kom efter bara 5 minuter vilket känns som rekordsnabbt då jag vet att det kan ta timmar innan de har tid. Under tiden han förberedde sprutan osv tog jag lustgas vilket kändes som rena rama himmelsriket! De första inandningarna mådde jag nästan lite illa, sådär på gränsen till att spy när man druckit för mycket. Jag andades vanlig luft och kände mig lite svimfärdig ett kort tag sedan hjälpte det och vad jag tyckte om lustgasen! Jag blev lullig, glad och fnittrig och jag tänkte inte på smärtan. Sen var epiduralen ditsatt och jag fick veta när jag hade full effekt, då la jag ifrån mig lustgasen och njöt. Ja, jag njöt. Jag kände mig som man antagligen känner när man är drogpåverkad.

Mamma kom en liten stund efteråt. Jag hade nämligen bett henne komma då jag trodde jag skulle dö. Hade inte alls velat ha med henne från början och kunde knappt ens tänka mig tanken, det kändes riktigt pinsamt att ha mamma där. Men då jag trodde att jag skulle dö var det mamma jag ville ha dit, och det snabbt! Det var skönt när hon kom, att ha både Johannes och mamma där, vilken trygghet! Det var jätteskönt :)

Jag låg och njöt mest hela tiden eftersom jag inte kände någon smärta.

4 kommentarer:

  1. Mina värkar var också galet intensiva, men varken lustgas elle epidural hjälpte... :-( Jag skrek också efter min mamma då, lite otippat då jag inte haft en tanke på att hon skulle vart med. Haha! Hur är det med Othilia nu?

    SvaraRadera
  2. Jag kan säga att ja kommer nog med skrika efter min mamma när väl ska ha barn. hur tuff man än vill påstå att man är när man har ont så finns det inget som hjälper som mamma!

    SvaraRadera
  3. Mammor är bra dem :) Fortsättning på historien kommer! Othilia mår toppen! :)

    SvaraRadera
  4. Va kul o läsa om din Othilia, själv upplevde jag ungefär samma sak, Våran othilia var beräknad till 6 oktober, men i vårt län får man gå 3v över tiden och hon tittade ut den 23 oktober efter en hinnsvepning 2 dagar tidigare, 16 dagar överburen vägde skrutten 4325g o va 54 cm lång, så hon götta te det inne i magen de sista!!
    Tack för du dela med dig!!!

    SvaraRadera