Vad man måste vänta mycket och ha tålamod när man är gravid! Känslorna slungar en hit och dit hela tiden. Först precis i början var jag superglad över att vi ska få en bebis men de känslorna började sakta men säkert blandas med en massa orostankar för missfall och även om det var rätt val. Det är oerhört jobbigt att känna att man kanske skulle göra fel. Men vad är fel, och varför? Jag tycker bara det känns fel för jag är 20 år och kommer föda när jag är 21. I mitt huvud är det inte fel. Jag är bara så grrrrryyyyymt orolig vad omvärlden ska tycka. Det är ju jätteonödigt eftersom det inte är dem som ska få en bebis, utan vi. Min pojkvän kommer att vara 26 när bebin kommer och han vill jättegärna få barn så varför har jag oroat mig så mycket och gör det fortfarande ibland? Ingen har reagerat negativt och vi mår bra och längtar. Det är vanligt att man känner såhär men det är ganska jobbigt också.
När vi var i Budapest var vi på Aquaworld och då när vi skulle hem och jag bytte om så tittade jag ner på min kropp och började gråta. Jag kände att jag inte kände igen min kropp och att den ändrar sig relativt fort (även om jag om vartannat tycker allt går sakta). Sen kände jag att vi hade haft så himla roligt på vattenlandet och busat och varit barnsliga och trodde att det skulle vara något jag kunde glömma när bebisen kommer. Jag är väldigt rädd att inte vara Minna utan att jag bara blir Mamma Minna. Jag är fortfarande jag och vill inte byta ut min identitet. Det är jag ledsen över. Men man kommer ju busa med bebisen och ha roligt så det jag känner är nog bara tillfälligt.
Vissa dagar vill jag att magen bara ska bli större och vissa att den ska stanna. Tankarna och känslorna går hit och dit. Mestadels vill jag bara ha bebisen så klart och det är verkligen det jag vill. Det vi vill. Men känslorna spelar mig ett spratt då och då. Det är jobbigt. Samtidigt har jag läst så himla mycket och det är så vanligt att man känner som jag. Fast jag har lite problem med att känna att kroppen "skenar iväg" utan att jag har någon koll. Det känns rätt jobbigt stundtals.
Jag är fortfarande i detdär mellanskedet jag kallar det när man inte känner av att man är så speciellt gravid. Vet att många har känt så. Magen är inte längre helt platt utan buktar ut men det är också det enda tecknet. Inga rörelser känns, inga sug efter viss mat osv. Men det kommer. Iaf rörelserna. I know. Det är bara jobbigt att vänta. Vänta vänta vänta vänta. Det är min svaga sida. Detdär med tålamod. 9 dagar kvar till ultraljudet nu! Det ska bli väldigt spännande!
Jag är även lite orolig att allt inte är okej. Men jag tänker att vi har hört hjärtljud redan och att om nåt varit på tok (missfall) så hade jag känt något och inget känns. Plus att riskerna är så mycket mindre nu. Ändå oroar jag mig. Ultraljud kom till mig! NUUUU!
/En otålig Minna
Käraste Du, såklart känslorna svallar och tankarna far hit och dit. När jag/vi väntade våra barn tyckte vi att det kunde va frustrerande att allt man undrade och tänkte va så himla "normalt", oavsett vad man kände, tänkte eller var rädd för.
SvaraRaderaMan blir väldigt upptagen av sig själv när man väntar barn. Kan lätt glömma att det är ganska lika för de flesta. Och alla pratar inte om det och vågar kanske knappt erkänna ens för sig själv.
Det är säkert just därför små bebisar levereras först efter 9månader. Vi behöver den tiden för att förbereda oss på alla plan. Hitta rätt och vänja oss vid förändringen.
Tanken på att Du/ni just nu håller på att skapa en alldeles ny speciell liten människa är nästan ofattbar och ändå är det den vanligaste av alla händelser i människans liv och har varit så lika länge det har funnits liv på jorden. Men visst hisnar man vid tanken och det är ju inte alls konstigt att Du känner som Du gör, det är ju i din kropp allt händer.
Önskar jag kunde säga något klokt och trösterikt men det enda jag kommer på är: I de allra flesta fall (graviditeter) går det bra med både mor och barn. Man sätter ett nytt liv till världen och dom flesta människorna är väl väldigt tacksamma över att ha blivit födda.
Om något strular till sig finns det fantastisk kunskap och hjälp att få.
Just detta lilla knyttet är ett barn som redan är mycket älskat och efterlängtat, barnet har ansvarsfulla och vettiga föräldrar och en massa far och morföräldrar, äkta och oäkta, som kommer att med stor kärlek finnas för det.
Försök att njuta av stunden, lek, älska, planera och gör det som känns bra. Snart nog är ni tre som ska dela lek, kärlek och vardag.
Och Du Minna... Du är Du oavsett, och det är inte illa det.
Varmaste kramar till er båda
Tack för din fina kommentar. Lite tårar i ögonen nu, allt är väldigt känsligt men det känns jättebra att som du skriver finns många som kommer älska bebisen.
SvaraRaderakramar