Fortsättning på förlossningsberättelsen!

Wow jag skrev ju aldrig klart berättelsen sist! Men okej, här kommer fortsättningen:

Jag kände ingen smärta och tyckte det var underbart att ligga där inne på förlossningen med mamma och Johannes i rummet. De kom in med jämna mellanrum för att undersöka hur öppen jag var, tydligen tyckte de att det gick lite för sakta för de nämnde värkstimulerande dropp varenda gång "om jag inte öppnats mer innan kl xx" men jag öppnade mig alltid det lilla till de ville. Min kropp arbetade i sitt eget tempo!

Eftersom Tilia var så stor så ville de att jag skulle vara beredd för ett eventuellt akut kejsarsnitt så jag fick fasta senare delen av latensfasen vilket jag inte tyckte om. Jag blev så oerhört törstig där inne och fick inte dricka! Men jag smygdrack någon klunk ibland, det var som en rejäl öken i munnen på mig! De var helt förberedda på att ta till snitt, de trodde att det skulle bli det men ville att bebisen skulle få den naturliga stressen de får när man föder vaginalt innan de snittade.

Ja, de tog laktatprov som var fint två gånger för att se om bebisen var stressad eller ej. De satte skalpellelektrod. En ung läkarstudent fick vara med och undersöka mig, lite läskigt då det var en ung kille men jag tänkte att det är så de lär sig så varför inte! Jag glömde nog att skriva att hjärtat slog i över 200 på bebisen i början av latensfasen vilket inte är så bra så de var noga med att hålla koll på henne hela tiden. När vattnet gått såg de att det var lite grönaktigt vilket tyder på att hon bajsat i magen men att det inte var någon fara.

Det hände väl inte så mycket under tiden vi väntade, jag hade ju epidural och kände ingenting så det var lugnt för min del. När hon sedan började tränga allt längre ned så kändes det läskigt, epiduralen hjälper ju inte mellan benen. För att det skulle gå snabbare så stod jag upp och hängde på rullator-grejen och gung-dansade till lite musik för att hjälpa till. Det kändes väldigt obehagligt när bebisen trängde ner minns jag, det trycker ju en hel del mot ändtarmen och jag kände mig skitnödig!

Hela tiden när de undersökte mig så var det som en "krage" runt hennes huvud som var tvungen att försvinna innan jag fick börja krysta. Jag tyckte det tog oerhört lång tid nu mellan varje undersökning som var kanske var tjugonde minut. Jag dealade till mig tätare undersökningar minns jag, "kom om 15 minuter istället, snälla?". Efter en del undersökningar var den där kragen fortfarande kvar men jag fick ligga med ena benet i gynställningen och krysta när värken var som värst. Jag kände inte direkt någon skillnad utan krystade hela värkarna haha. Så fortsatte det en stund och jag behövde till slut kissa och gick iväg. Jag krystade även i badrummet när jag fick värkar!

Jag kom tillbaka och fick lägga mig på rygg denna gången med benen i traditionell gynställning. Frågade om jag fick byta ställning vilket jag fick om jag ville längre fram, nu i början ville de ha full uppsikt sa barnmorskan. Krystade två gånger per värk i början, den första krystningen vågade jag aldrig ta i riktigt för det kändes som om att jag bajsade varje gång! Skämdes faktiskt även om jag var på väg att föda barn och brydde mig om att inte skämma ut mig. Det hämmade mina krystningar till och med! Fick veta senare att det kommit liiiiite och inte alls som jag trodde!

Krystskedet kändes milslång, de pushade och peppade mig något enormt och sa att jag var jätteduktig. De sa även att det var så bra att jag vilade mellan varje värk men det gjorde jag inte! Mellan värkarna låg jag och tänkte hur jävla ont allt gjorde, att jag ville ge upp NU NU NU, att de skulle hålla käften osv osv. Sa ingenting högt, tänkte att jag inte ville skapa en negativ stämning hahahaha! Efter ett tag började jag krysta tre gånger per värk. Den sista krystningen var jättejobbig varje gång. Hon sa "....och så en gång till!" varje gång och jag ville visa att jag minsann kunde så jag tryckte på för kung och fosterland!

Ville inte alls veta hur långt det var kvar för att jag var beredd på att bli besviken över hur långsamt det gick så jag frågade aldrig. Hon sa väl något mellan värkarna men jag förstod ännu inte var det innebar, om det var långt kvar eller ej. Efter en hel evighet så sa hon att jag skulle låta bli att krysta nästa gång, bara lite lätt när hon sa till. Då klipptes jag innan nästa värk och jag krystade allt jag kunde trots att jag skulle låta bli! Då slank Othilia ut!

Det var en skum känsla när hon åkte ur, för hon gled ut på den värken. Jag såg henne mellan mina ben och jag var chockad hela tiden. De la den varma bebisen på mitt bröst. Och hon var tyst. Väldigt tyst. Inte ett ljud gav hon ifrån sig! Rörde sig knappt heller så de tog henne efter 20 sekunder och sprang iväg! Kvar låg en chockad nyförlöst Minna och förstod ingenting. Jag var så trött och ville bara sova. Johannes följde efter läkarna och jag stannade med mamma.

De kom in med bebisen en kort sväng innan de tog med henne till neonatalen, jag såg inte henne på 3 timmar. Jag sov! Mådde konstigt och var så trött! När de sedan tyckte att jag borde gå och titta till henne tänkte jag att jag bara ville sova, vi kunde väl kolla på henne dagen efter istället? Men det gick inte för sig så de rullade in en rullstol till mig och Johannes körde iväg mig till avdelningen Othilia låg. Såg fortfarande inte hur hon såg ut pga alla sladdar, sonden, elektroder, skydd för cpapen (andningshälp) osv. Fick hålla henne och det var underbart. Så underbart!

Fortsättning följer!

Othilia är här!

Hej!

Det har inte blivit någon uppdatering på ett tag nu, älskade Othilia kom fyra dagar efter förra inlägget och sedan följde en rätt så dramatisk tid efteråt på neonatalen. Jag ska försöka återge min förlossningsberättelse så gott jag kan och kommer ihåg nu!

Vi åkte som jag skrev sist till Kvinnokliniken (KK) för ultraljud den 14 oktober 07:30. Det var ett tillväxtultraljud eftersom man misstänkte att bebisen var stor, man kunde konstatera det från det förra ultraljudet vi gjorde i vecka 33 då hon vägde 2800 g och var 22 % större än medelbebisen. Hon beräknades då väga ca 4200-4500 gram vid beräknat förlossningsdatum som var den 22 oktober. När vi gjorde tillväxtultraljudet så såg man att hon var ca 47 % större än medelbebisen och beräknades väga ca 4600 gram. Både jag och Johannes blev riktigt chockade, jag hade hoppats på att hon avstannat i vikt märkbart och vägde något på 3000 gram. Så fel jag hade!

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta just då när jag låg där på britsen. Kommer ihåg att jag och Johannes utbytte chockade blickar och kommentarer kring det hela, ingen av oss trodde att hon var så stor. Jag hade väl förstått att hon ökat endel eftersom jag fått en massa bristningar på magen samt att magen blivit rätt mycket större. Men inte trodde jag att hon skulle vara SÅ stor.

Efter ultraljudet skulle vi träffa en läkare för att diskutera hur det såg ut. Först träffade vi en barnmorska som tog en CTG-kurva som såg bra ut. Efter det kom läkaren och gjorde en hinnsvepning, hon förde alltså in fingrarna i mig och drog runt livmodertappen och de gjorde riktigt ont. Då under den vaginala undersökningen konstaterade hon att jag inte var mogen alls, alltså öppen 0 cm. Så allt hallonbladstedrickande som bland annat sägs ha en påskyndande effekt  på förlossningen hade inte hjälpt ett dugg. Det var en ren och skär besvikelse att jag inte var mogen alls, jag trodde ärligt talat att jag var åtminstone lite mogen.

Efter hinnsvepningen, som var rätt pinsam, skulle ju ta av mig rakt framför läkaren och blyg som jag är så var det väldigt jobbigt, så diskuterade vi hur vi skulle gå tillväga. Jag sa att jag skulle vilja sätta igång förlossningen samma dag, alltså fredagen den 14 oktober. Johannes ville kejsarsnitt. Jag ville bara få ut bebisen. Hon förstod oss och verkade vilja detsamma, starta det hela så fort som möjligt. Då hon inte fick ta sådana beslut själv fick hon ringa överläkaren och fråga. Han sa då att jag skulle få en hinnsvepning varannan dag, alltså en på söndagen den 16/10 och en tisdagen 18/10 och hade det inte satt igång spontant då skulle vi sätta igång mig onsdagen den 19 oktober.

Vi gick hem, lite spända, det kanske skulle kunna sätta igång samma kväll då en hinnsvepning kan ha den effekten. Inget hände under helgen och på söndagen 16/10 åkte vi till prenatalen på KK för ytterliggare en hinnsvepning. Vid undersökningen som gjordes innan så konstaterades det att jag var öppen 3 cm och att det var mjukt och fint i mig vilket betyder att saker och ting hade hänt från den förra hinnsvepningen. Vi blev väldigt glada! Jag fick en ny gjord och fick även några tips på vad jag skulle göra under söndagen, en rask promenad i Pildammsparken i en timme, äta middag och sen duscha varmt var råden. Jag ville göra allt direkt!

Vi fick först äta, vi åt på Tamnack Thai och sedan tog vi en promenad och vi gick så fort jag kunde. Hade mycket mensvärk, förvärkar, under promenaden och under hela dagen. Vi skulle på kalas hos Johannes pappa på eftermiddagen och när vi kom hem sov jag nån timme så vi kom senare till kalaset. Jag hade ont och var utmattad, att duscha varmt och smärtstillande tog inte bort värken vilket indikerar på att det var på gång "på riktigt". På kalaset pratade jag på i sann Minna-anda, men mest för att försöka tänka bort smärtan jag hade. Under kvällen kände jag att vi skulle ringa förlossningen ändå och åka in på en kontroll eftersom jag haft så ont under hela dagen. Jag visste att jag inte hade värkar utan det var ju mensvärk men ville ändå in på en kontroll. Så vi ringde in till förlossningen och vi blev välkomnade in för en kontroll. Det dröjde ändå ca tre timmar innan vi kom dit då det var en viktig fotbollsmatch på TV Johannes ville se. Det var verkligen inte så att jag "höll mig" för att han skulle få se matchen, han sa att vi skulle åka men jag kände att SÅ bråttom var det ändå inte. Dessutom avtog smärtan nästan helt efter jag ringt förlossningen, snacka om frustrerande! Det var Lazio-Roma som spelade och Lazio vann med 2-1, Johannes favoritlag vann alltså!

Efter matchen åkte vi hem och packade klart BB-väskorna. Vi hade rätt mycket packning, haha! Värken kom tillbaka och det kändes rätt att åka in till förlossningen. Väl där frågade barnmorskan mig hur tätt värkarna kom och jag förklarade att jag inte hade värkar utan väldigt stark mensvärk. Hon verkade bli lite putt på att vi åkt in när jag visste att jag inte hade förlossningsvärkar men kopplade upp ett CTG och undersökte mig. Till både min och Johannes besvikelse var jag fortfarande bara öppen 3 cm, jag trodde att något mer hade hänt under dagen av smärta. Klockan var nu närmare halv ett på natten, alltså måndagen den 17 oktober.

Efter att barnmorskan lämnat oss i rummet med CTG-kurvan en stund kom en annan barnmorska in och tittade på kurvan och konstaterade att jag hade sammandragningar med täta mellanrum. Då vi blivit tillsagda på hinnsvepningen att ringa in till prenatalen dagen efter, alltså måndagen 17/10, och höra om det fanns plats för att ta vattnet på mig berättade jag det för henne och hon gick iväg för att höra om det var plats redan nu på avdelningen. Usch tänkte jag, jag vill åka hem och inte sova här! Dessutom ville jag verkligen inte sova utan Johannes! Hon kom tillbaka och sa att det fanns plats till mig och jag blev inte glad, jag frågade om hon tyckte att det var det bästa, att jag stannade kvar alltså. Det tyckte hon, då hade jag mycket större chans att få vattnet taget om jag redan var på avdelningen. Så vi lyssnade på henne och blev ledda in till prenatalen från förlossningen av två som arbetade där. Den ena sa att "man ska vara bestämd på hospitalet". Jag skulle alltså inte åka hem utan bebis menade hon på!

Vi kom till mitt rum och jag började snart gråta och känna mig alldeles uppgiven, Johannes kan ju inte åka hem! Han löste det hela genom att göra en fåtöljsäng, först en fåtölj sen en fotpall och sedan en fåtölj till. Han fick min ena kudde och tog täcket från den andra sängen. Sköterskan som gav mig sömnmedel sa att det inte var någon besökstid nu och att Johannes skulle åka hem, men efter att hon gått så fixade han lösningen. Han sa åt henne att han minsann skulle stanna tills jag somnat oavsett besökstid! Han är min hjälte! Ingen annan tjej kom in under natten och ingen kom på att han sov där utan lov. På ronden under rmorgonen bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt och sedan få vattnet taget, men på förlossningen och inte på prenatalen där vi var eftersom de inte hade tillräckligt med utrustning. Så vi blev hämtade och togs till förlossningen, en ny CTG sattes och efter de undersökt kurvan, pratat med oss och läkaren så fick jag veta att jag inte skulle bli igångsatt med värkstimulerande dropp som vi trodde utan att de skulle ta vattnet istället. Jag var öppen 4 cm vid undersökningen innan de tog vattnet.

Nästan omedelbart efter de tagit vattnet kom rejäla värkar! Det gjorde så förbaskat ont! Värkarbetet kan bli mer intensivt när man tar vattnet och då kan värkarna vara hela tiden med enbart 2-5 sekunders vila. Så var det för mig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö kanske 10-20 minuter efter de tagit vattnet. Skrek gjorde jag, högt och det var av dödsångest. Så dåligt jag mådde då och så ont jag hade har jag aldrig upplevt innan och skulle aldrig kunna föreställa mig att det var SÅ smärtfullt. Först fick jag akupunktur och det gjorde bara allt värre. Hon kunde inte sätta några nålar i huvudet eftersom jag har för tjockt hår så hon satte i ländryggen och under magen. AJ AJ AJ! Det kändes verkligen som det såg ut, som att trycka in vanliga synålar och sen vrida runt dem. Det hjälpte mig inte ett dugg.

Barnmorskan jag hade fick försöka ta kontakt med mig när jag bara skrek av smärta och försökte få mig att andas genom värkarna. Det fungerade en liten stund men eftersom jag inte fick någon vidare värkpaus klarade jag inte det och tyckte det var mycket skönare att bara skrika. Då föreslog hon epidural och undrade om jag kunde tänka mig det. Eftersom hon läst min förlossningsplan där jag skrivit att det var det sista jag ville ta till så förstod hon nog att jag hade mycket smärta. Jag gick med på det efter pyttelite överläggning mellan skriken och hon ringde en narkosläkare som kom efter bara 5 minuter vilket känns som rekordsnabbt då jag vet att det kan ta timmar innan de har tid. Under tiden han förberedde sprutan osv tog jag lustgas vilket kändes som rena rama himmelsriket! De första inandningarna mådde jag nästan lite illa, sådär på gränsen till att spy när man druckit för mycket. Jag andades vanlig luft och kände mig lite svimfärdig ett kort tag sedan hjälpte det och vad jag tyckte om lustgasen! Jag blev lullig, glad och fnittrig och jag tänkte inte på smärtan. Sen var epiduralen ditsatt och jag fick veta när jag hade full effekt, då la jag ifrån mig lustgasen och njöt. Ja, jag njöt. Jag kände mig som man antagligen känner när man är drogpåverkad.

Mamma kom en liten stund efteråt. Jag hade nämligen bett henne komma då jag trodde jag skulle dö. Hade inte alls velat ha med henne från början och kunde knappt ens tänka mig tanken, det kändes riktigt pinsamt att ha mamma där. Men då jag trodde att jag skulle dö var det mamma jag ville ha dit, och det snabbt! Det var skönt när hon kom, att ha både Johannes och mamma där, vilken trygghet! Det var jätteskönt :)

Jag låg och njöt mest hela tiden eftersom jag inte kände någon smärta.

Extra ultraljud

Imorgon ska vi på ett extra ultraljud direkt på morgonen, klockan 07:30 för att vara exakt. Jag är faktiskt glad att det är så pass tidigt så man slipper gå och vänta på det som jag hade gjort om det vore vid klockan 16:00. Vi ska se hur mycket bebisen har vuxit nu eftersom hon är rätt stor. Direkt efter ska vi diskutera vad vi fått reda på med en läkare och se hur vi ska gå tillväga.

Det är ganska nervöst får jag lov att säga! Jag hoppas inte det ska uppkomma några direkta problem eller något som gör att jag inte kan vara lugn graviditeten ut. Det är ju så nära nu! Ja, faktiskt om en halvtimme så är det bara 8 dagar kvar till beräknad förlossning och det är ju ingenting. 97 % av graviditeten har gått nu och det känns ju rätt mycket :)

Jag hoppas att jag ska kunna somna ikväll, råkade somna när jag efter-maten-vilade. Såklart, typiskt mig. Sa att jag inte ville att någon av oss skulle somna, jag och Johannes alltså, han somnade inte men han ville inte väcka mig när jag sov så sött sa han. Snällt tänkt men jag hoppas jag inte ska få problem sen. Vill inte nattvaka tills det är dags för ultraljudet! Jag hade tänt ljus i vårt sovrum och ställt på tre olika ställen. Det blev jättemysigt :) Det kändes exakt som på ett SPA, det som saknades var de härliga SPA-dofterna. Det hade iofs gått att fixa men så knasig är jag inte ännu i allafall!

Ja, då är det 8 timmar tills vi får se vår lilla pärla igen. Inuti magen. Jag hoppas det blir utanför magen snart!

/Minna

Vecka 38

Oj oj oj tänk så fort tiden har gått nu på det senaste, det trodde jag aldrig! Det känns otroligt! 95 % av graviditeten är avklarad och 13 dagar kvar!

Jag har känt riktigt starka mensvärkskänningar en kväll/natt. Panodil hjälpte inte, värmekudde gjorde det lite bekvämare. Sen hade jag bara mycker små känningar dagen efter att jag haft ont men det kom inget direkt. Igårkväll hade jag också ont samt lite idag. Det kanske börjar närma sig för en liten bebis snart. Det är i varje fall en bra smärta som kommer leda till något underbart senare. Fast första gången gjorde det till slut förbaskat ont och jag börjar bli orolig över värkarna!

Fötterna/smalbenen svullnar endel nu. Jag kan trycka in tummen vid ankeln och när jag tar bort tummen är det en stor grop in i ankeln som inte försvinner på ett bra tag!

Annara mår jag bra, trött som vanligt men har inga direkt andra problem :) Det var faktiskt jobbigare för några veckor sedan än vad det är nu och det gläder mig något enormt att jag inte plågas nu in i det sista! Jag är mest stor, otymplig, tung och inte så värst smidig. Men snart är det borta :)

Jag är så glad över att hösten är här :) Härligt, fräscht och mysigt! Förresten har den stora datorn med bilderna på kraschat, vi har lagt över dem till en annan hårddisk så dem är sparade men inte till denna datorn jag använder just nu och därav inga bilder eller babyshowerinlägg! Ni får stay tuned i vilket fall som helst ;) Bilder kommer när vi löst allt.

Kramar från Minna

Jippie!

Äntligen 37 fullgångna veckor och nu är jag inne i vecka 38! :D

92 % av graviditeten har gått dessutom! Gladis-Minna! :D

/Minna

Vecka 36 & 37

Mage vecka 36!

Jag kör ett dubbel-inlägg här nu! Skrev ju inte denna veckans blogguppdatering på rätt dag och imorgon byter jag till vecka 37 så kan lika gärna slå ihop dem :) Det har varit mycket trötta veckor, jag har sovit mycket. Även varit ute en hel del varje dag och rört mig! Känns mycket bra. Börjat promenera mer nu och som sagt varit ute och hittat på saker vilket har varit hur skönt som helst.

Det känns som att det börjar dra ihop sig nu, imorgon är det 37 fullgångna veckor! Alltså, som är fullgångna! Det betyder att jag är i vecka 38 imorgon. Whooops! Bebisen är fullgången och skulle kunna födas när som helst vilket gör det spännande. Dock kommer den kommande veckan inte göra mig så nervös, hon kommer veckan efter eller när jag är 39 fullgångna veckor. Tror jag iallafall ;) Och hoppas. Fast nä, nu på söndag passar också! Haha.

Jag har lite saker inplanerade nu varje dag som jag inte vill missa men på söndag är det en lucka lilla bebis så då fungerar det :) Får avboka fotbehandling och andra små roliga möten om du vill komma då. Det gör inte så mycket! Magmåttet var i förrgår 119 cm! Mäter såklart imorgon också!

Håret har blivit klippt och det är skönt att få det ur världen. Nästa vecka ska vi på BM-besök på torsdag. Skulle ha varit i onsdags men vår barnmorska har blivit sjukskriven en månad. Förra mötet var också med en annan BM o nu ytterliggare en annan och vi kommer förmodligen få hoppa runt till bebisen är född. Lite trist att det händer nu, båda för vår egentliga BM och oss. Vi "känner" ju varandra och det har varit så lätt att prata och öppna sig. Men men, sånt händer! 


Nu har jag ju ingen bild till vecka 37 eftersom det inte är förrns imorgon så den kommer komma upp senare. Bilder till vecka 36 har jag däremot! De ska jag bjuda på :)

Åh tänk att bebisen kommer snaaart :) Hohohoo. Jag beställde fyra par strumpbyxor, två i 50-56 och två i 62-68. De är sååå småååå och såååå sööööta! Blev även en klänning i plysch till. Underbart! Förutom det nya har jag/vi tvättat allt som är till bebisen. Allt som går att tvätta är tvättat :) Det känns skönt! Det stod att alla bebiskläder gick att tvätta i 60 samt att man kunde torktumla. De blev tvättade i 40 grader och torktumlade på lägsta värmen men känns ändå mindre än innan? Usch! Hon kommer förmodligen vara stor så jag hopppppas hon kan ha sina två enda plagg i storl 50 åtminstone en gång vardera för att få se henne i det! :)


Ska ta som projekt att fota babyshower-sakerna vi fick :) Har redan fotat alla kläder men ska även fota det andra och göra ett inlägg om babyshowern :)

Men nu, kors i taket!, ska jag göra mig iordning och sminka mig osv inför en dejt jag och min pojkvän ska ha nu ikväll :)

Massa kramar /Minna

Trött

Jag är ledsen att bilderna nu dröjer, jag är så trött att jag inte orkar någonting alls nästan.

Var hos barnmorskan idag och jag har väldigt lågt järn, därmed järnbrist enligt henne också. Så min trötthet beror ju på någonting annat än att "bara" vara gravid. Skönt på ett sätt att förstå varför jag aldrig blir pigg när jag vilar mig!

Annars var allt bra, bebisen är äntligen fixerad och jag är superglad över detta :) Känns kanonbra! Där kan hon få vara fixerad och borra ner sig mer och mer! Bravo lilltjejen :)

Blodtryck håller sig fortf lågt, men det är stabilt så det är bra. Urinen var bra, hjärtljuden på bebisen var 135, sf-måttet låg på 35. Har ökat men hon växer väl mycket :) Lille gosefian :)

Tittade på mina gamla bebiskläder igår hemma hos mamma och hon ska tvätta allt och får hit det, känns skönt med extrakläder och vissa saker var verkligen superdupersöta! :) Fick även låna lite av min brors babykläder, de som inte var för pojkiga.

Snart är det äntligen babyshower! Ska bli jätteroligt!


Nu ska jag ta lite te och vila :) Zzzzzzz!

Hörs snart igen kära blogg :)
/Minna